9/1 2011; Who knows? I don't.
Sitter här i mörkret i min kalla källare och ögnar igenom ett par av mina äldre blogginlägg. Det slår mig att tiden går skrämmande fort.Där satt jag, x antal månader tillbaka, med ångesten och äventyrslusten högt upp i halsen - helt ovetande vart jag skulle befinna mig inom de närmsta månaderna. Från att ha haft drömmen att studera på Nya Zeeland, till att radikalt vända sina tankar till att studera inom EU. And here I am, x antal månader senare, med ångesten ännu högre upp i halsen med en ganska reducerad (men fortfarande befintlig) äventyrslust för vad som komma skall.
Jag väntar fortfarande på att få mitt offer of place (antagnignsbesked) vilket bör, förhoppningsvis, dyka upp någon gång under kommande vecka. Det tär på en att allt ska ta en sådan tid. Flygbiljetten är beställd sedan ett tag tillbaka och det börjar dra ihop sig till flytt. But no offer of place anywhere to be seen..
One sec.. (Killing spotify commercial).
Okey! Alex is back on track.
Anyway, som jag nämnde i ett tidigare inlägg är det i nuläget bäst att inbilla sig själv att ödet rules. What happens - happens for a reason. Jag ser det dock relativt lätt att anförtro mig själv åt ödet, så det bör vara nemas problemas att skylla på ödet ifall NZ plans will be no more.
På tal om ödet, Livets gång förefaller mig väldigt konstig. Alla föds vi som ett oskrivet blad (vill jag hoppas). Sedan, beroende på vilket öde man tilldelats, blir man antingen en ansvarsfull vuxen, en outlaw, en suput/periodare, en troublemaker, en person som tänjer på religionens gränser, en psykopat... yeah, listan kan göras lång. De sistnämnda lät inte värst positiva, men alla blir vi någon.
För aldrig kan det väl vara en ursäkt att ens uppväxt är skulden till sitt destruktiva beteende? Visst blir vi präglade av vår omgivning, inte minst av de närmaste. Men att anamma exempelvis sin faders alkoholproblem när man själv bevittnat dess förödande effekt, är väl ganska ifrågasättande? Visst kan man ärva en beroendegen, men bör man då inte ta saken i egna händer och hålla sig undan de droger vars substans krossat sina nära och kära?
Alla är vi olika, inte minst fysiskt som psykiskt. Vad är det egentligen som skiljer sig från en affärskvinna och en vagabond som båda blivit utsatta för en plågsam och smärtsam uppväxt? Kanske är det så, att ödet spelar sin roll. Det är något vi ej har förmågan att styra. Det är som luft, utan den existerar vi inte. Det är inget vi kan ta på. Men den är ack så väsentlig.
Who knows? I don't.
